sit-coms, bananas and Grobanites

I förrgår natt hade jag en ganska skum dröm.

Jag och Vingen hade på något sätt hamnat i TV-serien "How I met your mother", man kan säga att vi hade blivit nya Marshall och Lily. Då vi seriens vana trogna hänger på gängets favoritpub kommer ytterligare en ny kille in i och sätter sig vid vårt bord, var på han, på bred sydstatsdialekt, säger

- When I was a kid, my favourite song was "Lil' banana had fourteen colors in costumes"! Now it's played everywhere!

Strax efter detta spelas flera olika sekvenser upp med olika människor sjungandes på den här låten. Den scen jag minns visar en kille med mörkt, lockigt hår som står i ett kök med något som verkar vara hans mamma. Han röst låter precis som Josh Grobans och han höjer armarna mot skyn när han sjunger.

När jag vaknade kom jag fortfarande ihåg melodin så jag spelade in mitt yrvakna nynnande på mobilen för att föreviga det. Kanske kan bli nästa monsterhit? Watch out, Gaga.

but I'm still, I'm still an animal

Så började det så smått planeras inför lördagens "utgång".

Kusinerna kollade upp potentiella mål för kvällen när jag lockade hår och sydde igen revor i mina strumpbyxor. Kosan styrde mot "Nivå" (som jag upprepade gånger misstog för "Nouveau"). Påminde en del om La Scala i Linköping, typiskt förfestarställe. Halva priset i baren för jämnan, I've been told. Nåja, där tog jämförelserna slut, då Nivå var betydligt större, med en fet takveranda. Som inte var överdrivet fräsch, men vi hade trevligt ändå.

Skenade vidare mot nästa ställe. "Ace har snabbt blivit en av Stockholms populäraste indieklubbar", eller något sådant, stod det i informationen på hemsidan. Vi klarade os från inträdesavgift (från kl 23) med ett par minuter. Väl där inne trängdes några pannluggar och nerdbrillor med sina bandtrycks-dekorerade tygpåsar (såg inte en person med en regular handväska). Dessvärre inte på dansgolvet, de flesta satt tätt, tätt i små grupper och såg blyga ut eller pussades med sina fellow tygpåsepartners.

DJ:n (jo, det fanns en) spelade Joy Division, Håkan, Blondie och Miike Snow, vilket inte kändes särskilt "indie" då alla låtar var gamla listhits. Och en Breezer gick på 75 kronor.

Nå väl, fram mot småtimmarna blev indieklubbens gäster något mer dansanta och vi blev inbjudna till ett "V.I.P-bord" som några fotbollskillar hyrt för kvällen.

Undrade lite hur det kom sig att de köpt ett eget bord var på en av de unga männen svarade att "vi gillar ju att lyxa till det" på bred stockholmska. Undrade också lite över varför de befann sig på en indieklubb, men det frågade jag aldrig om.

Diskuterade ingående Kanye West-videos och Owen Wilsons näsa innan sällskapet drog vidare till en lägenhet på Odenplan. Slet till mig en affisch till Vingen på vägen och gjorde ett desperat försök att få ned en reklambild på Björk som hängde i en lyktstolpe. Gick förbi en snubbe som slet ned Sossarnas kampanjskyltar, var på fotbollskillarna hurrade uppmuntrande åt honom. Jag hade blivit lovad hiphop hela kvällen, men när det väl kom till kritan fick jag inte välja en enda låt. Big dissapointment.

either way I don't wanna wake up from you

Igår var vi och såg Christopher Nolans nya film Inception. Alltså.

Jag vet inte. Låt också sägas att han själv skrivit manus och att filmen inte baseras på en litterär förlaga, som så många andra.

Sättet han väver in skådespelare från tidigare filmer på och hela idén är helt sinnes. Jag satt väl mest och gapade filmen igenom.

Jag antar att jag får nöja mig med den dos klardrömmar jag ibland har turen att drömma.

GAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH SÅ BRA DEN ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRR!!!!!11!!1111!!

blablablablabla

Det rådde total girlpower på jobbet idag, I'll tell you.

Det knackade på två små pliriga tanter, varav en varit missionär i Bolivia i tjugosex år. "Hon är en riktig evangelist!" fnissade den ena och så satt de ned och fikade tillsammans med den kvinnliga komministern som precis kommit tillbaks från semestern.

Jag pratade om livet och vad som händer i höst. Ett av mina val föll i backen igår kväll så jag kör på det jag tänkte på innan dess.

Det är mysigt att jobba med lite äldre damer omkring sig. "Lilla gumman, lilla du" säger de när jag glider förbi med städvagnen.

"Ja, lilla V har blivit stor och ska ut i världen, minsann."

i am also known as the blue bomber

Nattliga samtal.

Tittar på Kroatien-flyg.

Kostar mycket pengar och jag jobbar fram till den åttonde.

Such-a-shame.

Say that you'll stay anyway

We're all right where we're supposed to be.

Sen drar vi.

slowleh

Nelly följer upp sin bikini-designs-tävling med en tävling där man får designa sina egna heels. Beundrar vissa personers sinne för stil, exempelvis:

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!

Men allvarligt, hur kan skor som dessa nedan ligga i topp hundra? Finns väl i varenda skoaffär?

TRISTHÖGAR.

don't wanna rush it

Men oj! Vad har hänt med Google? I like it, though.

Hon är sjukt snygg på det här omslaget. Liten och fin. Har aldrig varit ett fan av Kylie. När jag och Lise tittade på MTV EMA för flera år sedan framförde hon "Slow" (som är med på skivan ovan) på ett väldigt genant sätt. Men. När hon samarbetar med självaste herr Rice-Oxley måste man ju lyssna. Och tja, "Aphrodite" är kanske inte så awesome. Men ändå.

Man hör ju att det är han iaf :D

you don't even notice that.

Inte så enorma meneeh. Mina planer. Men de finns där! Redo att avfyras whenever. Jag är sjuk också. Phett förkyld, vaknar med fastklistrade ögonfransar varje morgon.

Shawty, she ain't bout that really?

Nigga, I'm illy.

men vänta lite här nu va

Vad menar jag med "till slut"?

Jag är bara två decennier gammal. Vad vet jag om livet egentligen.

Jag är i synnerhet inte i något slutskede, inte än på länge.

Jag måste bara sticka härifrån snart, med eller utan respartner.

Alltid kul att diskutera livet med sig själv. Suck. Borde ringa monsieur Joaquin. Garçon!

we won't run, we can't hide

Nu är det outhärdligt varmt här, banne mig. Trots att man knappt har något på sig blossar kroppen och blir nästan lika röd som bikinin. Nåja, man ska inte klaga, jag är inte überpepp på höst/vinter heller.

Jag känner mig helt likgiltig inför det mesta. Tom på något sätt. Trodde väl kanske inte att det var så här det skulle se ut, till slut.

Förutom att Martin Stenmarck borde skämmas lite över sin cover på "Everybody's changing" som spelas på en viss populär radiokanal, har jag ett till klagomål. En annan låt jag har hört på redan nämnda radiokanal har följande refräng:

You are my angel

save me from danger

you are no stranger

won't suffer anymore

Jag tycker det är hilarious. Låter som poesi man skrev när man var tolv. Djupt, så djupt.

alltså, jag har ju ingen talang när det kommer till fotografering

rahw rahw oh la laa

Detta ämne behandlades vid frukosten och var dagens hop topic, så att säga:GAH jag blir så fruktansvärt trött på det här. Bokstavligt talat. Bara massa tjat och sen hostan på det. TUMMEN UPP LIKSOM.

Om jag skulle vara med i en Roy Andersson-film skulle jag skjuta saker med en blockflöjt för att senare sväva iväg med en pappersdrake som har klädgalgar som svans. Med rum är fyllt av dem. Galgarna. Jag har inte pallat städa.

Var för övrigt hos min underbara älskade Ewe i helgen, mer om det berättar jag snart.

i can tell by the way you're looking at him

Den här veckan har gått fort, men jag minns knappt vad jag har sysslat med. Förutom gårdagens föreläsning, om identitet och livsberättelser. Imorgon drar jag och hälsar på Ewelill, oh, det kommer bli så mysigt!

Har även varit ovanligt svartsjuk den här veckan. Inte för att jag kanske har någon speciell anledning. Bortsett från att Vingen är sekksigast och bäst i hela världen.

Funderar på att göra något med mitt hår. Gillar att fluffa till det så där Clara Bow-aktigt (älskar hela hennes stil, kvinnan var ju awesome). Sen letar jag efter den perfekta monokinin. Och, tja. Hm. Har kollat på stumfilm idag, "It" med redan nämnda fröken Bow i huvudrollen.

Just det, idag kom vi på att om Lil Wayne och Ke$ha skulle skaffa barn skulle det bli ett ständigt bakfullt litet alienbarn som pratar jättetrögt och asjobbigt. Allt den säger kommer förmodligen vara auto-tuneat också.

waiting for clear skies

Satt och lyssnade på Radio six från klockan fem för att ta del av premiären för Keanes nya singel "Clear Skies" som skulle sändas idag. Satt dessvärre och läste bloggar när den spelades, så jag upptäckte inte att det faktiskt var Tom som sjöng förrän i slutet på låten. Hm, men ja, att döma av mitt rätt så okoncentrerade lyssnande lät den som hämtad från Perfect Symmetry, han går upp i falsett på samma sätt (höhöh, det rimmade) men förhoppningsvis har de gått tillbaka lite på nya skivan, ingen som gillar dem kan ha redan nämnda Perfect Symmetry som favorit. Förutom min lillebror. Förstår inte riktigt det där.

Nåja, antar att den dyker upp på tuben vilken minut som helst. Omslaget till "The Night Train" är hur som helst awesome. Så med det i åtanke (+ att bandloggan är den samma som på "Hopes & Fears") håller jag tummarna för att det nya materialet låter som det ska.

Nog med namedroppande for now, nu ska jag äta rostat bröd.

EDIT: ååååå... DÄR kom låten upp. Bara några sekunder, och inte världens bästa kvalité, men man hör ju bra ändå.

det är kul att hoppa och ta kort på sin egen skugga.

det är nåt mellan oss, mellan oss och världen

Hm. Jag vet inte.

I helgen var vi hos Chryll, hela kretsen. Med alkohol. Jag drack bara tranbärsjuice men var glad ändå, för det mesta. Vi spelade Munchkin och korthögarna var riktigt höga. Det var fruktansvärt mysigt i alla fall. Hm? Nu sitter de här och drömmer om att åka till Frankrike. Det gör jag med, men bara med en speciell och nu vet jag inte om det blir så speciellt för jag vet inte om det är som jag tror att det är och alltid ska vara.

EKS EKS VIKKET JÄLA SCHÄMMT TILL BANND

äh, jag tycker väl de är rätt bra. Jag är bara bitter på mig själv att jag inte gjort saker annorlunda tidigare och att det kan vara lite väl sent att försöka rätt till sådant nu. Det är väl som det är. Spelade in en sju minuter lång låt om situationen på min mobil som jag inte tänker lyssna på. Såg på säsongspremiären av Desperate Housewives med mamma, det är var inte lite deppigt. Nog för att serien spårat ur något kolossalt, men med tanke på att den pågått i typ fem år förvånar det mig att jag fortfarande tycker den är bra.

Hm. Jag vet inte. Det löser sig på ett eller annat vis.

När våren kommer kanske. Idag kvittrade fåglarna jättehögt och solen sken.

what it was like to be with you

Åh! Satt och tänkte på hur jag egentligen bara hade velat time-warpa hela gårkvällen när jag slog upp Kyrkans Tidning och såg att de gjort en jättefin intervju med världens bästa Oskar Humlebo. Hans nya skiva släpptes igår och jag är så sjukt pepp med tanke på att hans debut är en av de vackraste grejer mänskligheten skådat. Jag överdriver inte. Snubben är ett geni. Checka bara den lilla speldosan som finns i begränsad upplaga på hans hemsida.

a thousand hugs from ten thousand lightning bugs

Förbandet Lights drog igång med kraftiga trummor och en liten späd mörkhårig tjej med väldigt stark röst. Det var underbar stämning i publiken och allting var bara jättebra. Dessvärre är hon hundra gånger bättre live än på skivan jag köpte efter konserten. Å andra sidan var hennes konsert bland det bästa jag någonsin sett.

Med helsvart mundering och moppemustach äntrade Adam Young AKA Owl City scenen med Umbrella Beach. Det här blev inte riktigt vad jag väntat mig! Jag trodde det skulle vara en blyg lite nördig kille vid sin keyboard, den karisma och show han bjöd på kom som en käftsmäll när han inför förvånade ögon kastade mikrofonstativ, dunkade huvudet i keyboarden, airplaneade runt och - som Emma uttryckte det - "slingrade sig".

Varken hos bandet eller hos honom fanns inget att klaga på, hans röst lät - skumt nog - precis som på skivan. De bästa stunderna var under Fireflies (årets allsång lol?), The Bird and the Worm och slutligen Hello Seattle som encore. Hur som helst var det en sjukt värd kväll. Owl City är lika sockersöt och corny som sin electro-poppiga musik men desto tuffare och mer frigjord på scen.



Det bästa klippet som ligger uppe än så länge, trots att man ser nada.

- Köpenhamn! - JAG HAR INTE RÅD.

Tågen gick nästan som de skulle och vi kom fram till Köpenhamn vid fyra-tiden sumthing sumthing. På stationen snaskade vi matsäck och försökte förstå vad folk sa. Det gjorde vi inte. Så började vi så vår jakt efter Amager Bio, där konserten skulle äga rum. Trots att det var blåsigt och kallt strosade folk omkring utan mössa. Eller rättare sagt joggade, alla joggade, det var som att de hade samlat all världens hurtigaste människor och släppt ned dem på samma plats, som i Theme Park World när man väljer personal. Typ.

Tji fick vi som förlitat oss på att Emmas iPhone-karta skulle visa oss vägen, för den slutade fungera så vi försökte tyda en annan karta hon hade skrivit ut från Google maps men det stod inte vad gatorna hette, bara vart stationen och vårt mål låg så vi letade efter stans största bro och hoppades kunna utgå från den. En trevlig kille kom då fram och erbjöd sin hjälp; han föreslog att vi skulle ta tunnelbanan dit istället. Den var för övrigt ur kontroll, ingen bemanning eller biljettkontroll någon stans och om man satt längst fram i tåget såg man hela tunneln, freaked me out.

Vi åkte en station för långt och hamnade i Silent Hill, stora nedlagda byggnader med utslagna fönster som det lät läskigt ifrån. Traskade hundrafyrtio nummer tills vi hittade rätt, Amager Bio påminde vagt om Skylten sett utifrån. Vi kom precis innan insläppet och hamnade nästan längst fram vid scenen.

Efter konserten var det fem timmar kvar tills tåget hem skulle gå så vi hängde en stund på stationen innan vi satte oss på Burger King, som stängde vid två. Vi gick omkring en stund och letade efter något varmt ställe att campa på i två timmar när vi hörde hög pampig musik från en hiss i närheten. Jag fick V för Vendetta-feeling och hittade en spruta. Ett par rulltrappor var fortfarande igång så vi åkte upp och satte oss i säkerhet tills vårt tåg rullade in på stationen.

been locked up in the house way too long

Hrm, kom upp lite sent och hann inte packa till följande veckan (som spenderas i Köpenhamn och här i stan) så jag får åka in lite senare.

Usch vilket tradera-freak jag jag blivit. Vingens fel. Fast hade jag t.ex. inte köpt de där Cheap Monday-brallorna för 26 pix hade jag ju köpt ett par nya i stan för 400. Dessutom fick jag ju med mig lite extra grejer för 36 % av priset man får betala för ett par nya byxor. I alla fall. Hmmm. Har ju velat ha Beyonces live-dvd från 2007 sedan den släpptes, jag har bara inte kommit till skott att köpa den eftersom den kostar över hundra spänn överallt. Nu ligger ett litet 1-kronors-exemplar där och ropar på mig.

Nä, nu ska jag snart traska mot bussen. Imorgon tar jag och Emmalill tåget till vårt grötiga grannland och röjer till Owl City på Amager Bio! YA-HAAY!

(håll tummarna för att tågtrafiken är OK nu!)

bilden lånad härifrån