du tappa nåt - vadå? - farten!

Väntans tider, strax innan halv tio ska jag dra på mig mina oförskämt varma stövlar och allt annat som gör att jag inte behöver frysa, för att möta upp några gangstas vid stationen. Först ska jag göra varma mackor till dem. Har precis haft en liten sms-konversation med Lisa om hur de vill ha sina smörgåsar. Nu blev det sjukt krångligt, hon vill ha ananas men inte banan och Emma vill ha banan men inte ananas. Nu arbetar alla hjärnceller på en gång. Phew!

Jag kanske ska skriva lite om vad jag missat att skriva om. Som Markus. För ett par veckor sedan spelade Markus Krunegård på Skivlagret, i samband med sitt dubbla skivsläpp i oktober. Han var helt fabulös, som vanligt. Ett intimt och vackert akustiskt framträdande, utan bandet men med samma underhållande mellansnack. Jag rös från tårna ända till hårfästet när han inledde med underbara Allt gör mindre ont sen från Lev som en gris dö som en hund. Lyckades även, om än med skälvande röst, klämma ur mig till honom att jag tycker han är Sveriges bästa låtskrivare. Den mannen är en av mina husgudar. Bredvid t.ex. Tim. Skillnaden är att jag aldrig har gråtit hysteriskt i tre timmar dagen efter en Krunegård-konsert. Vilket faktiskt känns bra.

På bussen hem stötte jag på Josse och Josse och fick sedan skjuts hem i Josse S:s nya vrålåk!

Sjukt pimp. Kolla bara de blå skinnsätena och hångelhörnan där bak. I mittenbilden ser ni Josse och Josse themselves.

one, two, Pedo-Santa's coming for you

Imorse låg föresten den här reklamen i brevlådan:

Med texten "Tomten kommer tidigt i år"

Så följande veckor kommer jag förmodligen att vakna svettig mitt i natten och hoppas att inte pedotomten står utanför mitt fönster och tänker komma tidigt på mig. Brr.

Till råga på allt fick vi tre likadana (!), om än från olika företag. Kinda-företagen sure know how to handle their business, aight.

oj, här kommer Karlsson

Idag har jag brun t-shirt och utsvängda jeans och ser bara allmänt ut som Lillebror i Karlsson på Taket.

Nu ska jag städa lite, för ikväll får jag minsann finbesök! Mina Linghomiez Ems och Lisa kommer nämligen hit och kollar på MTV European Music Awards med mig! YAY!

i'm pulling out my hair, pretending I don't care

OH NOES

Jag tänkte att det kanske kunde vara fint att klippa luggen igen, för det brukade vara det (till det långa håret). Men det blev inte fint. Det ser ut som en sådan där frisyr som var på modet i 1500-talets Frankrike. På män, bör tilläggas. Det är inte ens respektabelt i profil.

Åh, det funkar visst till kaninöronen från Liseberg. Och nu kanske jag slipper se skallig ut i min favoritmössa. Awesome.

EDIT: Jag klippte precis upp håret på sidorna och där bak. Randomklippte bort testar lite här och var. Det blev inget bra. Faktiskt värre än förut till och med. Jag måste sluta handla på impuls ibland.

why is the bedroom so cold?

Ett tecken på vinter är ju kondensmolnen som kommer ut ur munnen när man andas. Jag tycker om det. Det är fint. På min högstadieskola hade vi en liten vit ruta, dit folk gick för att röka och se allmänt tuffis ut. En av mina kompisar sa en gång att "på vintern tycker de (rökrutefolket) att de ser extra coola ut, för då ser det ut som att de röker mer". Hon syftade ju på kondensmolnen. Och det kanske stämmer.

Jag tycker inte det är speciellt gott och jag skulle aldrig få för mig att börja eftersom det dödar långsamt. Men jag tycker faktiskt att det ser tufft ut att röka. Eller, nja, jag ser inte alls tuff ut. Jag tyckte aldrig att rökrutefolket såg det minsta respektingivande ut för att de stod där och blossade, men det här är snarare något jag kommit på i senare dagar.

När de långa och gängliga indiekillarna i London står hukande i svarta stuprör och hatt ser det tufft ut. När deras kvinnliga motsvarigheter gör det ser det också tufft ut. Jag praktiserade i en butik där det jobbade en lång, brittisk äldre herre som stup i kvarten svängde ut bakom dörren och tände en cigarett. Varje gång jag såg honom göra det förvandlades han på vägen till en ung 70-talskille med skinnjacka och gitarr på ryggen. Som Ian Curtis i Joy Division. Minus alla problemen och självmordet. Ungefär.

(bild: hd.com)

snowflakes

Så kom då vintern igen. Det har förvisso varit bra kyligt ute ett tag nu, men jag syftar mest på att det susar små vita flingor kring allt när man går ut. Jag hade tänkt att dra med min hund Zelda ut i skogen idag, men som vanligt satte grävde hon tassarna i marken och stretade emot när hon såg vart vi var på väg. Hon vet nämligen att det tar kanske en stund att gå igenom den skogen och eftersom hon är gammal och lat så borrar hon hellre in sig i soffan hemma och känner doften av matos än att trampa omkring i blöt lera och få snöflingor i ansiktet i två timmar. Nu kan ju inte jag prata med hundar, men det är ungefär de signalerna hon har gett mig.

looking at the art teacher

Det blev visst lite tomt med inlägg här senast. Men jag har många bra orsaker till det, alldeles för komplicerade för min blogg till och med. Oh, really, you ask. Ya, really, I say.

He was not that much older than I was
He had taken our class to the Metropolitan Museum
He usked us what our favourite work of art was
But never could I tell him it was him
Oh, I wish I could tell him
Oh, I wish I could have told him

Rufus var tydligen kär i sin bildlärare. Jag har konstigt nog aldrig haft en crush på någon lärare. Faktum är att jag funderar över om jag verkligen kommer bli att kär över huvud taget. Igen, menar jag. Det känns inte som det. Men det kanske är bra, på något sätt. Man får så ont i hela kroppen och ena dagen nuddar inte fötterna marken och den andra sjunker man bara igenom golvet för fötterna känns som bly.

Jag bytte precis sängkläder. Jag har haft lite svårt att skilja mig från de förra, de luktar så gott. Man. Inte i den betydelse (som en del säkert skulle tolka det) att det luktar öl eller svett eller så. Bara man, helt enkelt. En av mina personliga favoritdofter.

Jag älskar det påslakanet, det är fyllt med små blå båtar på ett stort hav och det känns alltid som att jag ligger i vattnet när jag sover med det. Jag brukar därför drömma om vattendrag och översvämningar och sommar. Men nu blir det nog ett ljuslila set med vita prästkragar. Jag tycker inte lika mycket om det, men jag relaterar det med festival, för i filmen "Festival" (2001) har huvudkaraktären ett likadant, fast grönt, i sitt rum. Och det är väl ungefär vad jag kommer ihåg från filmen. Förutom att hon tar med sig guldfiskskålen till Arvikafestivalen.

(Citerat ovan är "The Art Teacher", Rufus Wainwright, Dreamworks, 2004)