baby it's violent world

Inatt hade jag en dröm som grabbade sig tag i skinnet och inte släppte förrän flera minuter efter att jag vaknat.

Christian Bale ringde. Till en början lät han jättetrevlig och småpratade, sen började han plötsligt ta upp hemska minnen som jag förträngt. Ett party i USA som slutat som en massaker för att han gått in så djupt i sin karaktär från American Psycho; Patrick Bateman. Alla hade haft jättetrevligt tills han gått lös med sin motorsåg och slaktat alla gäster inom loppet av ett par minuter. Alla utom jag. Först hade han slitit av mig alla kläder, sparkat ned mig mot marken och skrikit "Run away then, doll!" med galen blick.

När Christian berättade detta för mig blev jag först fruktansvärt skakad och la mig i sängen för att fundera på hur jag skulle rädda mig själv. Själva anledningen till att han ringde från början var nämligen för att han skulle ha ett nytt party och jag var bjuden. Efter ett tag kom jag smart nog på att om partyt var i USA spelade det inte någon roll, för om jag bara stannade kvar hemma kunde han inte komma åt mig i alla fall. Christian fortsatte att skicka hotfulla sms och jag kom fram till att jag kanske borde ta bort hans nummer från min kontaktlista. Inte förrän jag skulle ringa polisen och anmäla honom kom jag på att jag nog borde sparat numret och smsen i alla fall.

Vid sex slog jag upp ögonen och stirrade omkring mig, osäker på om han var i rummet och tänkte döda mig. Intressant, med tanke på att jag egentligen visste att allt var en dröm. Dessutom är ju Sir Bale (i min fantasi är han redan adlad) en av mina favoritmän! Inte minst pga hans skådespeleri (höhö).

(bild: "I'm Not There", Paramount Pictures, 2007)

get your tambourine going

Tecknade lite imorse. Jag lever på hoppet att detta möjligtvis kan ge mig titeln Dagens Emo på Existenz. Nej, jag känner mig inte alls nedstämd, trots att jag ibland drunkar i tristess här hemma. Faktum är att jag ska iväg och jobba lite precis nu! :3

Detta lyssnade jag på när jag kände mig riktigt missförstådd och olyckligt kärlekskrank på högstadiet *cutting my wrists*.

you will never see this place again

Ibland kan jag blunda och flyga dit. Han sitter vid sin lilla vita dator med ryggen vänd mot hallen. Jag smyger upp bakom och sätter snabbt händerna för hans ögon. "Puff?" viskar han och jag ser med ens hur smilgroparna uppenbarar sig bland alla fräknarna.

Lyssna.

I'm dreaming of you rushing up to me.

let's get it on

Idag hittade jag detta i min inbox på FaceBook:

Jag kanske skulle svara något riktigt dirrrty tillbaka? Jag gillar avsaknaden av profilbild, det här är nog något att satsa på. MYS!

try to set the night on - fire!

Mina tankar snurrar och jag uppfattar inte saker omkring mig längre.

Igår var jag hos Ewe. Vi åt gårdagens bröd med mozzarella och tomat. Vi drack te och spelade Halo. Då syftar jag på Beyonces låt, inte tv-spelet. Sedan fick Ewe nys om lite evenemang på L'Orient, så vi traskade dit.

Väl där bjöds det på modevisning a la fairtrade och diverse kreativa användningsområden för bland annat plastpåsar och gamla jeans. Budskapet var att vi ska återanvända och think outside the box istället för att överkonsumera. Senare debuterade bandet Monday Strike med småpsykedelisk, funkig rock. Väldigt underhållande och dansant.

Kvällen fortsatte i samma tema med psykedelisk 60-70-talsrock. Jag hoppade tre meter upp i luften, skakade på huvudet och viftade med armarna, känslan av musiken trängde igenom och fyllde mig från tår till öron. Jag kunde dansa för alltid. Till slut var bara jag, Ewe och en okänd man kvar på dansgolvet. Han var mörk och stilig. Kanske sju år äldre än vi och kunde alla låtar. "Someone to open each and every door" sjöng han och slöt ögonen. Jag blundade, snurrade runt, kastades omkring och skrattade vid tanken av att jag kanske såg ut som mamma när hon var lika gammal. Flower-power och pannlugg och progressiv rock.

"Lite udda med Tom Waits så här mitt i", sa han med en främmande dialekt. "Hahah, jo", sa jag och önskade att jag varit mer insatt. Ewe trippade ned till golvet och föreslog att vi skulle bege oss hemåt. På vägen upp småpratade han och jag lite och han sa "Jag ser att du har en tydlig estetisk ådra". "Jaså, jaha, tack" sa jag. Sen frågade han om jag ville ses igen. Jag tittade fåraktigt på honom, ställd över hans fråga. Det kändes lite som på film nästan.

"Öh, alltså, nja, det går inte för jag ska... öh... flytta till Göteborg snart" hörde jag mig själv ljuga.

Han gav mig en ytterst frågande blick. "Alltså, du får ju säga vad du tycker."

"OK, ja, men, öh, jag vill nog inte", klämde jag nervöst ur mig och tittade ned i marken.

"Nej, men det är OK" sa han. "Kom ihåg att du måste vara ditt eget livs ledsagare", sen svängde han snabbt ut genom dörren och försvann.

die... die...die! I can't.

Jag satt och skulle kolla biljetter till New Moon som har premiär snart, men den här filmen verkar ju sjukt uppmuntrande så jag kanske dissar mina vänner och ser den istället.

Nej då. Emma har biljetterna klara till vampyrbiokväll den 21 nov, and it's gonna be awesome. Speciellt Laurent, han verkar som en chill snubbe. Pepp!

(Men jag måste säga att jag är läskigt nyfiken på den andra filmen nu också)

(bild: sf.se)

who's got their claws in you, my friend?

Min vanliga tidsoptimism förlorade slaget mot de varma mackorna och jag hann aldrig klä på mig och möta dem (Lisa och Ems, inte mackorna). Lyckligtvis hittade de hit i alla fall. Torsdagen och fredagen blev ytterst trivsamma. Värt att skriva en låt om.

Vi hade på MTV EMA i bakgrunden men tittade egentligen inte så aktivt. Vi hann se Katy Perry utklädd till lite allt möjligt och använda sig av ungefär samma lines som förra året, då hon var värd för galan i München. Lady Gaga vann New Act (men uppträdde aldrig, om hon varit där hade hon höjt underhållningsfaktorn på galan en stor aning), Katy gjorde en "Kanye" genom att avbryta nomineringen när han ropades upp och U2 spelade några klassiker på en utomhusscen. I "Sunday bloody Sunday" joinade Jay-Z också. Kvällens bästa framträdande stod givetvis Beyonce för. Hennes senaste singel "Sweet Dreams" i ett virrvarr av tempobyten, röda tyger och hunkiga män. Å ena sidan är hon en av världens bästa artister, å andra sidan brukar det räcka med att bara titta på henne för att bli hänförd.

Men för mig, Emma och Lisa blev det mest prat om vad som hänt den senaste tiden, internskämt och allt annat som hör till. Pratet fortsatte i sängen (det där lät dirty... nåja, tolka det som ni vill) men mirakulöst nog lyckades Emma somna, trots att hon låg i mitten. Vid sex på morgonen var det kanske dags att sova lite tänkte vi.

De hade så fina halshängen. Lisa med en liten svart boll (påminner lite om kvicken, utan vingar) och Emma har en skrivmaskin.