these sensations barely interest me for another day

Egentligen är jag förtjust i vinter. Trots att min hy och mitt humör försöker motsätta sig det kan jag komma på mig själv med att finna en viss charm i bitande kyla. Men jag tycker inte om alla kläder. Ingenting passar mig, inte ens mina varmaste stövlar. Jag vill nog helst av allt krypa ned i farfars stora gröna kofta och stanna där tills det blir varmt och ljust igen.

one step forward, then bada-bada-bing!

När jag anlände till Vingen nämnde han på direkten att han var sugen på kladdkaka. Efter en kortare Internetjakt hittade vi ett recept på en mustigare variant innehållande Guinness. Dessvärre hade inte den lokala ICA-affären rätt öl, så vi chansade på en som i alla fall såg ut lite som en Guinness-burk! Efter ett par timmar och kopiösa mängder smör och florsocker tog vi ut resultatet ur ugnen och garnerade. Kakan var väldigt lös i mitten och tog skepnaden av en månkrater så fort vi skurit två bitar. Den var i alla fall god dagen efter, då den stått på altanen under natten.

Vi skrämde upp varandra och jag fantiserade ihop det mest otäcka jag sett i hela mitt liv, jag försökte teckna det, men det blev inte bra. Överallt i hela rummet såg jag i alla fall en man med bakåtvridna armar och utdraget ansikte och när jag vid ett tillfälle tittade upp mot Vingens ansikte var det inte han, utan den där mannen. Jag blev rädd.
Ett tåg var inställt på grund av olycka. Jag vill inte tro det värsta, men med tanke på självmordsvågen som sköljt över länets tågtrafik de senaste veckorna har jag all anledning. Sorgligt nog. Ett par snusmumrikar konverserade på bred östgötska så jag klöste mig själv på benen för att inte slå till någon av dem. Inte för att de gjort något som helst fel men jag var väldigt arg och ledsen och ful då.

Lyssnade på Glasvegas eftersom det innehåller både en massa vrede och vinter/julkänslor och tänkte att man kanske skulle haka på novembertågtrenden ändå. HERE WE FUCKING GO-HO-O!

Dublin-tåg.

let the right one in

Ikväll är det dags att se del nummer två i Twilight-serien, New Moon. Förra filmen var ingen höjdare, trots fina bilder och bra soundtrack, men jag är ändå ytterst pepp. Däremot hörde jag att smygpremiären i torsdags bjöd på en handfull fniss, suckar och skrik från biopubliken. Fniss och suckar hör väl till de hormonstinna, trånande, tonårsflickorna, men om folk skriker av vällust så fort Jacob Black klär av sig (jag har hört att han ska göra det) bryter jag ihop.

En inte helt okomplicerad kärlek. Bilden är från Vanity Fair.

baby, I'll try, try again

I väntan på nattbussen dök två berusade män i övre medelåldern upp vid hållplatsen. En av dem var kort och mörk, spottade öl mot en buss och verkade allmänt svinig. Den andre var lång som en stång och bar lång beige blottarkappa. De båda kommenterade saker på stationen och irriterade alla andra som väntade på bussen.

Anyway. När den långe skulle gå på snavade han, föll raklång och slog huvudet i kortläsaren. Det såg väldigt kul ut. Busschauffören såg förbryllad på när mannen reste sig med ett leende och valsade iväg mot bussens bakre del. "Tur att man är kort när man ska gå ombord!" pep en dam som var där med ett sällskap, jag gissar att de varit på Harrys.

I övrigt är nattbussresan med buss 540 the bus ride from hell.

dance the night away

Kvällen tillbringades på Skylten. En kille från Folkungskolan vars gymnasieprojekt var en slags minifestival under namnet "Projektet". Första bandet, Fix Idea, levererade härlig pop/rock med fantastiska melodier och arrangemang. Själva bandet var inte jättetight och sångaren gick lite out-of-tune, men om jag minns rätt var det deras debutspelning, vilket kan förklara saken. Men fantastiskt bra var det ändå. Det här var definitivt något jag skulle vilja lyssna på privat också.


...

Legenden, från Norrköping, spelade rock och kaxade på scenen. De verkade rutinerade, sjöng oklanderligt och spelade riktigt bra tillsammans. Liksom Mando Diao hade bandet två sångare i bagaget, en med lite rockigare, raspig, röst och en mer popig stämma. Texterna var stökiga (i den betydelse att det handlar om stök och fylla). Dessutom var det ett mäkta stiligt gäng herrar, iklädda vita skjortor, grön fluga och bakåtkammat hår. Det här var verkligen en upplevelse.

...


Flashy Jacks and the Allnighters från stan var, eller gav åtmistone bilden av att vara, bäst för kvällen. Bandet utstrålade glädje och självsäkerhet och det var härlig stämning i publiken. De var riktigt samspelta och dansant rock&roll och Jockes fingrar fingrar lekte som vanligt med gitarrens strängar som om han inte gjort något annat. Asbra.

pool and snacks and Paranormal Activity

I onsdags var jag och Vingen i Biljardhallen for some serious action. Det gick faktiskt bra till en början (jag tror nästan han blev lite imponerad när jag satte två bollar i rad), men det slutade mindre bra och han vann. I matchens hetta kom vi på att vi skulle se Paranormal Activity på bio.

Vi var båda lite spända innan, med tanke på all bra kritik som kastats över filmen. Det hela inleddes med en kort text där man tackade Katie och Micahs (som är huvudkaraktärerna) släktingar som givit tillåtelse att visa filmen för allmän publik. Den är nämligen, i sann The Blair Witch Project-anda, filmad enbart med handkamera för en känsla av att allt hänt på riktigt. Liksom den filmen har det också cirkulerat rykten som bekräftar att det är äkta footage vi kommer få se på vita duken.

Micah och Katie har börjat ana att deras hus kan vara hemsökt, så Micah köper en kamera för att kunna filma de övernaturliga händelser som drabbar paret. Så småningom kommer det fram att det väsen som håller låda i huset om nätterna är ute efter Katie. Något som skulle skrämma sk*ten ur mig och få mig att dra därifrån om jag var hon, men de två stannar trots allt kvar för att se anden i vitögat. Eller något. Micah verkar knappt uppskrämd för en sekund när han med cocky röst kommenterar att någon - eller något - gått lös i huset och tagit sönder glasramar och grejer.

Någon på MovieZine skrev att den påminner mycket i handlingen om den svenska filmen Besökarna. Men faktum är att jag blev lite tagen när jag såg Besökarna, till skillnad från Paranormal Activity. Kanske hade det funkat bättre om jag hade släckt ned hela vårt hus och satt mig utan filt i soffan framför TVn alldeles ensam. Att känna sig trygg när man ser en otäck film förstärker inte effekten precis.

Jag passade på att misshandla en smurf.

me and my cousins

Zelda har öronen så långt bakåtfällda att hon ser ut som en sjöbjörn. Jag tror inte hon är så förtjust i Vampire Weekends nya; "Cousins". Jag tycker om den. Men den känns lite mer ska än de brukar och det gör den lite hetsig att lyssna på samtidigt som man äter, jag sätter nästan plättarna i halsen. Detta för mig till dagens bedrift: jag har stekt sextiosex plättar.

HAHAH på ett ställe låter det som om Ezra sjunger: You and Smauel sitting side by side