torsdag 9 september 2010

sit-coms, bananas and Grobanites

I förrgår natt hade jag en ganska skum dröm.

Jag och Vingen hade på något sätt hamnat i TV-serien "How I met your mother", man kan säga att vi hade blivit nya Marshall och Lily. Då vi seriens vana trogna hänger på gängets favoritpub kommer ytterligare en ny kille in i och sätter sig vid vårt bord, var på han, på bred sydstatsdialekt, säger

- When I was a kid, my favourite song was "Lil' banana had fourteen colors in costumes"! Now it's played everywhere!

Strax efter detta spelas flera olika sekvenser upp med olika människor sjungandes på den här låten. Den scen jag minns visar en kille med mörkt, lockigt hår som står i ett kök med något som verkar vara hans mamma. Han röst låter precis som Josh Grobans och han höjer armarna mot skyn när han sjunger.

När jag vaknade kom jag fortfarande ihåg melodin så jag spelade in mitt yrvakna nynnande på mobilen för att föreviga det. Kanske kan bli nästa monsterhit? Watch out, Gaga.

måndag 30 augusti 2010

but I'm still, I'm still an animal

Så började det så smått planeras inför lördagens "utgång".

Kusinerna kollade upp potentiella mål för kvällen när jag lockade hår och sydde igen revor i mina strumpbyxor. Kosan styrde mot "Nivå" (som jag upprepade gånger misstog för "Nouveau"). Påminde en del om La Scala i Linköping, typiskt förfestarställe. Halva priset i baren för jämnan, I've been told. Nåja, där tog jämförelserna slut, då Nivå var betydligt större, med en fet takveranda. Som inte var överdrivet fräsch, men vi hade trevligt ändå.

Skenade vidare mot nästa ställe. "Ace har snabbt blivit en av Stockholms populäraste indieklubbar", eller något sådant, stod det i informationen på hemsidan. Vi klarade os från inträdesavgift (från kl 23) med ett par minuter. Väl där inne trängdes några pannluggar och nerdbrillor med sina bandtrycks-dekorerade tygpåsar (såg inte en person med en regular handväska). Dessvärre inte på dansgolvet, de flesta satt tätt, tätt i små grupper och såg blyga ut eller pussades med sina fellow tygpåsepartners.

DJ:n (jo, det fanns en) spelade Joy Division, Håkan, Blondie och Miike Snow, vilket inte kändes särskilt "indie" då alla låtar var gamla listhits. Och en Breezer gick på 75 kronor.

Nå väl, fram mot småtimmarna blev indieklubbens gäster något mer dansanta och vi blev inbjudna till ett "V.I.P-bord" som några fotbollskillar hyrt för kvällen.

Undrade lite hur det kom sig att de köpt ett eget bord var på en av de unga männen svarade att "vi gillar ju att lyxa till det" på bred stockholmska. Undrade också lite över varför de befann sig på en indieklubb, men det frågade jag aldrig om.

Diskuterade ingående Kanye West-videos och Owen Wilsons näsa innan sällskapet drog vidare till en lägenhet på Odenplan. Slet till mig en affisch till Vingen på vägen och gjorde ett desperat försök att få ned en reklambild på Björk som hängde i en lyktstolpe. Gick förbi en snubbe som slet ned Sossarnas kampanjskyltar, var på fotbollskillarna hurrade uppmuntrande åt honom. Jag hade blivit lovad hiphop hela kvällen, men när det väl kom till kritan fick jag inte välja en enda låt. Big dissapointment.

söndag 25 juli 2010

either way I don't wanna wake up from you

Igår var vi och såg Christopher Nolans nya film Inception. Alltså.

Jag vet inte. Låt också sägas att han själv skrivit manus och att filmen inte baseras på en litterär förlaga, som så många andra.

Sättet han väver in skådespelare från tidigare filmer på och hela idén är helt sinnes. Jag satt väl mest och gapade filmen igenom.

Jag antar att jag får nöja mig med den dos klardrömmar jag ibland har turen att drömma.

GAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH SÅ BRA DEN ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRR!!!!!11!!1111!!

fredag 23 juli 2010

blablablablabla

Det rådde total girlpower på jobbet idag, I'll tell you.

Det knackade på två små pliriga tanter, varav en varit missionär i Bolivia i tjugosex år. "Hon är en riktig evangelist!" fnissade den ena och så satt de ned och fikade tillsammans med den kvinnliga komministern som precis kommit tillbaks från semestern.

Jag pratade om livet och vad som händer i höst. Ett av mina val föll i backen igår kväll så jag kör på det jag tänkte på innan dess.

Det är mysigt att jobba med lite äldre damer omkring sig. "Lilla gumman, lilla du" säger de när jag glider förbi med städvagnen.


"Ja, lilla V har blivit stor och ska ut i världen, minsann."

i am also known as the blue bomber

Nattliga samtal.

Tittar på Kroatien-flyg.

Kostar mycket pengar och jag jobbar fram till den åttonde.

Such-a-shame.



Say that you'll stay anyway

We're all right where we're supposed to be.



Sen drar vi.

torsdag 22 juli 2010

slowleh

Nelly följer upp sin bikini-designs-tävling med en tävling där man får designa sina egna heels. Beundrar vissa personers sinne för stil, exempelvis:


HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!


Men allvarligt, hur kan skor som dessa nedan ligga i topp hundra? Finns väl i varenda skoaffär?


TRISTHÖGAR.

don't wanna rush it

Men oj! Vad har hänt med Google? I like it, though.



Hon är sjukt snygg på det här omslaget. Liten och fin. Har aldrig varit ett fan av Kylie. När jag och Lise tittade på MTV EMA för flera år sedan framförde hon "Slow" (som är med på skivan ovan) på ett väldigt genant sätt. Men. När hon samarbetar med självaste herr Rice-Oxley måste man ju lyssna. Och tja, "Aphrodite" är kanske inte så awesome. Men ändå.

Man hör ju att det är han iaf :D

Bloggintresserade