these sensations barely interest me for another day

Egentligen är jag förtjust i vinter. Trots att min hy och mitt humör försöker motsätta sig det kan jag komma på mig själv med att finna en viss charm i bitande kyla. Men jag tycker inte om alla kläder. Ingenting passar mig, inte ens mina varmaste stövlar. Jag vill nog helst av allt krypa ned i farfars stora gröna kofta och stanna där tills det blir varmt och ljust igen.

one step forward, then bada-bada-bing!

När jag anlände till Vingen nämnde han på direkten att han var sugen på kladdkaka. Efter en kortare Internetjakt hittade vi ett recept på en mustigare variant innehållande Guinness. Dessvärre hade inte den lokala ICA-affären rätt öl, så vi chansade på en som i alla fall såg ut lite som en Guinness-burk! Efter ett par timmar och kopiösa mängder smör och florsocker tog vi ut resultatet ur ugnen och garnerade. Kakan var väldigt lös i mitten och tog skepnaden av en månkrater så fort vi skurit två bitar. Den var i alla fall god dagen efter, då den stått på altanen under natten.

Vi skrämde upp varandra och jag fantiserade ihop det mest otäcka jag sett i hela mitt liv, jag försökte teckna det, men det blev inte bra. Överallt i hela rummet såg jag i alla fall en man med bakåtvridna armar och utdraget ansikte och när jag vid ett tillfälle tittade upp mot Vingens ansikte var det inte han, utan den där mannen. Jag blev rädd.
Ett tåg var inställt på grund av olycka. Jag vill inte tro det värsta, men med tanke på självmordsvågen som sköljt över länets tågtrafik de senaste veckorna har jag all anledning. Sorgligt nog. Ett par snusmumrikar konverserade på bred östgötska så jag klöste mig själv på benen för att inte slå till någon av dem. Inte för att de gjort något som helst fel men jag var väldigt arg och ledsen och ful då.

Lyssnade på Glasvegas eftersom det innehåller både en massa vrede och vinter/julkänslor och tänkte att man kanske skulle haka på novembertågtrenden ändå. HERE WE FUCKING GO-HO-O!

Dublin-tåg.

let the right one in

Ikväll är det dags att se del nummer två i Twilight-serien, New Moon. Förra filmen var ingen höjdare, trots fina bilder och bra soundtrack, men jag är ändå ytterst pepp. Däremot hörde jag att smygpremiären i torsdags bjöd på en handfull fniss, suckar och skrik från biopubliken. Fniss och suckar hör väl till de hormonstinna, trånande, tonårsflickorna, men om folk skriker av vällust så fort Jacob Black klär av sig (jag har hört att han ska göra det) bryter jag ihop.

En inte helt okomplicerad kärlek. Bilden är från Vanity Fair.

baby, I'll try, try again

I väntan på nattbussen dök två berusade män i övre medelåldern upp vid hållplatsen. En av dem var kort och mörk, spottade öl mot en buss och verkade allmänt svinig. Den andre var lång som en stång och bar lång beige blottarkappa. De båda kommenterade saker på stationen och irriterade alla andra som väntade på bussen.

Anyway. När den långe skulle gå på snavade han, föll raklång och slog huvudet i kortläsaren. Det såg väldigt kul ut. Busschauffören såg förbryllad på när mannen reste sig med ett leende och valsade iväg mot bussens bakre del. "Tur att man är kort när man ska gå ombord!" pep en dam som var där med ett sällskap, jag gissar att de varit på Harrys.

I övrigt är nattbussresan med buss 540 the bus ride from hell.

dance the night away

Kvällen tillbringades på Skylten. En kille från Folkungskolan vars gymnasieprojekt var en slags minifestival under namnet "Projektet". Första bandet, Fix Idea, levererade härlig pop/rock med fantastiska melodier och arrangemang. Själva bandet var inte jättetight och sångaren gick lite out-of-tune, men om jag minns rätt var det deras debutspelning, vilket kan förklara saken. Men fantastiskt bra var det ändå. Det här var definitivt något jag skulle vilja lyssna på privat också.


...

Legenden, från Norrköping, spelade rock och kaxade på scenen. De verkade rutinerade, sjöng oklanderligt och spelade riktigt bra tillsammans. Liksom Mando Diao hade bandet två sångare i bagaget, en med lite rockigare, raspig, röst och en mer popig stämma. Texterna var stökiga (i den betydelse att det handlar om stök och fylla). Dessutom var det ett mäkta stiligt gäng herrar, iklädda vita skjortor, grön fluga och bakåtkammat hår. Det här var verkligen en upplevelse.

...


Flashy Jacks and the Allnighters från stan var, eller gav åtmistone bilden av att vara, bäst för kvällen. Bandet utstrålade glädje och självsäkerhet och det var härlig stämning i publiken. De var riktigt samspelta och dansant rock&roll och Jockes fingrar fingrar lekte som vanligt med gitarrens strängar som om han inte gjort något annat. Asbra.

pool and snacks and Paranormal Activity

I onsdags var jag och Vingen i Biljardhallen for some serious action. Det gick faktiskt bra till en början (jag tror nästan han blev lite imponerad när jag satte två bollar i rad), men det slutade mindre bra och han vann. I matchens hetta kom vi på att vi skulle se Paranormal Activity på bio.

Vi var båda lite spända innan, med tanke på all bra kritik som kastats över filmen. Det hela inleddes med en kort text där man tackade Katie och Micahs (som är huvudkaraktärerna) släktingar som givit tillåtelse att visa filmen för allmän publik. Den är nämligen, i sann The Blair Witch Project-anda, filmad enbart med handkamera för en känsla av att allt hänt på riktigt. Liksom den filmen har det också cirkulerat rykten som bekräftar att det är äkta footage vi kommer få se på vita duken.

Micah och Katie har börjat ana att deras hus kan vara hemsökt, så Micah köper en kamera för att kunna filma de övernaturliga händelser som drabbar paret. Så småningom kommer det fram att det väsen som håller låda i huset om nätterna är ute efter Katie. Något som skulle skrämma sk*ten ur mig och få mig att dra därifrån om jag var hon, men de två stannar trots allt kvar för att se anden i vitögat. Eller något. Micah verkar knappt uppskrämd för en sekund när han med cocky röst kommenterar att någon - eller något - gått lös i huset och tagit sönder glasramar och grejer.

Någon på MovieZine skrev att den påminner mycket i handlingen om den svenska filmen Besökarna. Men faktum är att jag blev lite tagen när jag såg Besökarna, till skillnad från Paranormal Activity. Kanske hade det funkat bättre om jag hade släckt ned hela vårt hus och satt mig utan filt i soffan framför TVn alldeles ensam. Att känna sig trygg när man ser en otäck film förstärker inte effekten precis.

Jag passade på att misshandla en smurf.

me and my cousins

Zelda har öronen så långt bakåtfällda att hon ser ut som en sjöbjörn. Jag tror inte hon är så förtjust i Vampire Weekends nya; "Cousins". Jag tycker om den. Men den känns lite mer ska än de brukar och det gör den lite hetsig att lyssna på samtidigt som man äter, jag sätter nästan plättarna i halsen. Detta för mig till dagens bedrift: jag har stekt sextiosex plättar.

HAHAH på ett ställe låter det som om Ezra sjunger: You and Smauel sitting side by side

because my lil bro made my friday

OH OH jag har ju helt och hållet missat tid att skriva om lill-scampis dansföreställning i fredags! Tre dansgrupper från FUs dansprogram uppträdde på Sagateatern och bjöd på fika. Första gruppens föreställning gick under namnet "Kamp" och handlade om hur en ung man (Samuel) kämpade mot inre demoner (två tjejer i rött) och hur en tjej i symboliskt vita kläder försökte få honom att kämpa mot dem. Alla var hur duktiga som helst, men jag som aldrig sett min bror dansa så, blev helt överväldigad av hans insats. Solot gick till tonerna av The Postal Service. Åh. Lillebror dansade så storasyster grät.

... och eftersom min kamera inte kan fotografera rörelser på något vettigt sätt får ni en lagom oskarp bild.

where my party people at?

Lördagen bjöd på födelsedagsfirande å Josses vägnar. Faktum är att hon i själva verket fyller idag, så ett enormt grattis till henne!<3>

Jag hade på lördagen på mig detta, lockat hår och förvandlades omedelbart till Celine D'Avaron (som förutom att vara anagram av mitt på mitt namn även är mitt franska alter ego). Klänningen sydde jag i fredags, väskan är ett par år gammal från ASOS och skorna är från Kalle P)

Det blev köttfärssås (eloge till Ems) och spaghetti samt vitt vin hos Nillz innan vi traskade mot partybussen. Vi anlände till Platå straxt innan tolv. Vilket inte var någon höjdare. Musikmixarna var tråkiga och ingen dansade. Nedanför mötte jag upp med Lisa, Ems, Ammi (stavning?) och Louise och skuttade iväg till Lascala istället. Där kostade tequilan trettiofem kronor. Träffade två grabbar och började naturligtvis diskutera musik. "Om du skulle få lyssna på en låt - och bara en enda - genom hela ditt liv, vilken skulle det då vara?" frågade jag. De två unga herrarna gav mig obekväma blickar tills en av de svarade "What Katie did med Libertines." "Bra val!" sa jag, så inledde vi en minikör med shoop-shoop, shoop-de-lang-elang...

Precis när jag kom ut från toaletten på nedervåningen stod en lite förfriskad herre och mötte upp. "Jag heter Hussein!" sa han. "Väntar du här på mig, så jag inte tappar bort dig sen?" "Öh. Tyvärr, nej." sa jag och trippade upp för trappan igen. Ett gäng borta i ett hörn kallade till sig mig (och Ems, som dessvärre inte gick att nå för tillfället), jag krönte Louise till prinsessa med mitt diadem och sen fick vi skjuts hem med Lisas pojkvän Micke. På vägen hem förfärade jag och Ems över att orderdisken på Max var hur hög som helst (allvarligt talat, jag fick stå på tå för att kunna se någonting och jag hade klackar). Vid fyra landade jag och Nillz i sängen hemma hos henne och pratade om kvällen som varit. När jag vaknade halv sju på morgonen var hon borta, för jag hade visst slagit reckord i högt snarkande. Hihi.

baby it's violent world

Inatt hade jag en dröm som grabbade sig tag i skinnet och inte släppte förrän flera minuter efter att jag vaknat.

Christian Bale ringde. Till en början lät han jättetrevlig och småpratade, sen började han plötsligt ta upp hemska minnen som jag förträngt. Ett party i USA som slutat som en massaker för att han gått in så djupt i sin karaktär från American Psycho; Patrick Bateman. Alla hade haft jättetrevligt tills han gått lös med sin motorsåg och slaktat alla gäster inom loppet av ett par minuter. Alla utom jag. Först hade han slitit av mig alla kläder, sparkat ned mig mot marken och skrikit "Run away then, doll!" med galen blick.

När Christian berättade detta för mig blev jag först fruktansvärt skakad och la mig i sängen för att fundera på hur jag skulle rädda mig själv. Själva anledningen till att han ringde från början var nämligen för att han skulle ha ett nytt party och jag var bjuden. Efter ett tag kom jag smart nog på att om partyt var i USA spelade det inte någon roll, för om jag bara stannade kvar hemma kunde han inte komma åt mig i alla fall. Christian fortsatte att skicka hotfulla sms och jag kom fram till att jag kanske borde ta bort hans nummer från min kontaktlista. Inte förrän jag skulle ringa polisen och anmäla honom kom jag på att jag nog borde sparat numret och smsen i alla fall.

Vid sex slog jag upp ögonen och stirrade omkring mig, osäker på om han var i rummet och tänkte döda mig. Intressant, med tanke på att jag egentligen visste att allt var en dröm. Dessutom är ju Sir Bale (i min fantasi är han redan adlad) en av mina favoritmän! Inte minst pga hans skådespeleri (höhö).

(bild: "I'm Not There", Paramount Pictures, 2007)

get your tambourine going

Tecknade lite imorse. Jag lever på hoppet att detta möjligtvis kan ge mig titeln Dagens Emo på Existenz. Nej, jag känner mig inte alls nedstämd, trots att jag ibland drunkar i tristess här hemma. Faktum är att jag ska iväg och jobba lite precis nu! :3

Detta lyssnade jag på när jag kände mig riktigt missförstådd och olyckligt kärlekskrank på högstadiet *cutting my wrists*.

you will never see this place again

Ibland kan jag blunda och flyga dit. Han sitter vid sin lilla vita dator med ryggen vänd mot hallen. Jag smyger upp bakom och sätter snabbt händerna för hans ögon. "Puff?" viskar han och jag ser med ens hur smilgroparna uppenbarar sig bland alla fräknarna.

Lyssna.

I'm dreaming of you rushing up to me.

let's get it on

Idag hittade jag detta i min inbox på FaceBook:

Jag kanske skulle svara något riktigt dirrrty tillbaka? Jag gillar avsaknaden av profilbild, det här är nog något att satsa på. MYS!

try to set the night on - fire!

Mina tankar snurrar och jag uppfattar inte saker omkring mig längre.

Igår var jag hos Ewe. Vi åt gårdagens bröd med mozzarella och tomat. Vi drack te och spelade Halo. Då syftar jag på Beyonces låt, inte tv-spelet. Sedan fick Ewe nys om lite evenemang på L'Orient, så vi traskade dit.

Väl där bjöds det på modevisning a la fairtrade och diverse kreativa användningsområden för bland annat plastpåsar och gamla jeans. Budskapet var att vi ska återanvända och think outside the box istället för att överkonsumera. Senare debuterade bandet Monday Strike med småpsykedelisk, funkig rock. Väldigt underhållande och dansant.

Kvällen fortsatte i samma tema med psykedelisk 60-70-talsrock. Jag hoppade tre meter upp i luften, skakade på huvudet och viftade med armarna, känslan av musiken trängde igenom och fyllde mig från tår till öron. Jag kunde dansa för alltid. Till slut var bara jag, Ewe och en okänd man kvar på dansgolvet. Han var mörk och stilig. Kanske sju år äldre än vi och kunde alla låtar. "Someone to open each and every door" sjöng han och slöt ögonen. Jag blundade, snurrade runt, kastades omkring och skrattade vid tanken av att jag kanske såg ut som mamma när hon var lika gammal. Flower-power och pannlugg och progressiv rock.

"Lite udda med Tom Waits så här mitt i", sa han med en främmande dialekt. "Hahah, jo", sa jag och önskade att jag varit mer insatt. Ewe trippade ned till golvet och föreslog att vi skulle bege oss hemåt. På vägen upp småpratade han och jag lite och han sa "Jag ser att du har en tydlig estetisk ådra". "Jaså, jaha, tack" sa jag. Sen frågade han om jag ville ses igen. Jag tittade fåraktigt på honom, ställd över hans fråga. Det kändes lite som på film nästan.

"Öh, alltså, nja, det går inte för jag ska... öh... flytta till Göteborg snart" hörde jag mig själv ljuga.

Han gav mig en ytterst frågande blick. "Alltså, du får ju säga vad du tycker."

"OK, ja, men, öh, jag vill nog inte", klämde jag nervöst ur mig och tittade ned i marken.

"Nej, men det är OK" sa han. "Kom ihåg att du måste vara ditt eget livs ledsagare", sen svängde han snabbt ut genom dörren och försvann.

die... die...die! I can't.

Jag satt och skulle kolla biljetter till New Moon som har premiär snart, men den här filmen verkar ju sjukt uppmuntrande så jag kanske dissar mina vänner och ser den istället.

Nej då. Emma har biljetterna klara till vampyrbiokväll den 21 nov, and it's gonna be awesome. Speciellt Laurent, han verkar som en chill snubbe. Pepp!

(Men jag måste säga att jag är läskigt nyfiken på den andra filmen nu också)

(bild: sf.se)

who's got their claws in you, my friend?

Min vanliga tidsoptimism förlorade slaget mot de varma mackorna och jag hann aldrig klä på mig och möta dem (Lisa och Ems, inte mackorna). Lyckligtvis hittade de hit i alla fall. Torsdagen och fredagen blev ytterst trivsamma. Värt att skriva en låt om.

Vi hade på MTV EMA i bakgrunden men tittade egentligen inte så aktivt. Vi hann se Katy Perry utklädd till lite allt möjligt och använda sig av ungefär samma lines som förra året, då hon var värd för galan i München. Lady Gaga vann New Act (men uppträdde aldrig, om hon varit där hade hon höjt underhållningsfaktorn på galan en stor aning), Katy gjorde en "Kanye" genom att avbryta nomineringen när han ropades upp och U2 spelade några klassiker på en utomhusscen. I "Sunday bloody Sunday" joinade Jay-Z också. Kvällens bästa framträdande stod givetvis Beyonce för. Hennes senaste singel "Sweet Dreams" i ett virrvarr av tempobyten, röda tyger och hunkiga män. Å ena sidan är hon en av världens bästa artister, å andra sidan brukar det räcka med att bara titta på henne för att bli hänförd.

Men för mig, Emma och Lisa blev det mest prat om vad som hänt den senaste tiden, internskämt och allt annat som hör till. Pratet fortsatte i sängen (det där lät dirty... nåja, tolka det som ni vill) men mirakulöst nog lyckades Emma somna, trots att hon låg i mitten. Vid sex på morgonen var det kanske dags att sova lite tänkte vi.

De hade så fina halshängen. Lisa med en liten svart boll (påminner lite om kvicken, utan vingar) och Emma har en skrivmaskin.

du tappa nåt - vadå? - farten!

Väntans tider, strax innan halv tio ska jag dra på mig mina oförskämt varma stövlar och allt annat som gör att jag inte behöver frysa, för att möta upp några gangstas vid stationen. Först ska jag göra varma mackor till dem. Har precis haft en liten sms-konversation med Lisa om hur de vill ha sina smörgåsar. Nu blev det sjukt krångligt, hon vill ha ananas men inte banan och Emma vill ha banan men inte ananas. Nu arbetar alla hjärnceller på en gång. Phew!

Jag kanske ska skriva lite om vad jag missat att skriva om. Som Markus. För ett par veckor sedan spelade Markus Krunegård på Skivlagret, i samband med sitt dubbla skivsläpp i oktober. Han var helt fabulös, som vanligt. Ett intimt och vackert akustiskt framträdande, utan bandet men med samma underhållande mellansnack. Jag rös från tårna ända till hårfästet när han inledde med underbara Allt gör mindre ont sen från Lev som en gris dö som en hund. Lyckades även, om än med skälvande röst, klämma ur mig till honom att jag tycker han är Sveriges bästa låtskrivare. Den mannen är en av mina husgudar. Bredvid t.ex. Tim. Skillnaden är att jag aldrig har gråtit hysteriskt i tre timmar dagen efter en Krunegård-konsert. Vilket faktiskt känns bra.

På bussen hem stötte jag på Josse och Josse och fick sedan skjuts hem i Josse S:s nya vrålåk!

Sjukt pimp. Kolla bara de blå skinnsätena och hångelhörnan där bak. I mittenbilden ser ni Josse och Josse themselves.

one, two, Pedo-Santa's coming for you

Imorse låg föresten den här reklamen i brevlådan:

Med texten "Tomten kommer tidigt i år"

Så följande veckor kommer jag förmodligen att vakna svettig mitt i natten och hoppas att inte pedotomten står utanför mitt fönster och tänker komma tidigt på mig. Brr.

Till råga på allt fick vi tre likadana (!), om än från olika företag. Kinda-företagen sure know how to handle their business, aight.

oj, här kommer Karlsson

Idag har jag brun t-shirt och utsvängda jeans och ser bara allmänt ut som Lillebror i Karlsson på Taket.

Nu ska jag städa lite, för ikväll får jag minsann finbesök! Mina Linghomiez Ems och Lisa kommer nämligen hit och kollar på MTV European Music Awards med mig! YAY!

i'm pulling out my hair, pretending I don't care

OH NOES

Jag tänkte att det kanske kunde vara fint att klippa luggen igen, för det brukade vara det (till det långa håret). Men det blev inte fint. Det ser ut som en sådan där frisyr som var på modet i 1500-talets Frankrike. På män, bör tilläggas. Det är inte ens respektabelt i profil.

Åh, det funkar visst till kaninöronen från Liseberg. Och nu kanske jag slipper se skallig ut i min favoritmössa. Awesome.

EDIT: Jag klippte precis upp håret på sidorna och där bak. Randomklippte bort testar lite här och var. Det blev inget bra. Faktiskt värre än förut till och med. Jag måste sluta handla på impuls ibland.

why is the bedroom so cold?

Ett tecken på vinter är ju kondensmolnen som kommer ut ur munnen när man andas. Jag tycker om det. Det är fint. På min högstadieskola hade vi en liten vit ruta, dit folk gick för att röka och se allmänt tuffis ut. En av mina kompisar sa en gång att "på vintern tycker de (rökrutefolket) att de ser extra coola ut, för då ser det ut som att de röker mer". Hon syftade ju på kondensmolnen. Och det kanske stämmer.

Jag tycker inte det är speciellt gott och jag skulle aldrig få för mig att börja eftersom det dödar långsamt. Men jag tycker faktiskt att det ser tufft ut att röka. Eller, nja, jag ser inte alls tuff ut. Jag tyckte aldrig att rökrutefolket såg det minsta respektingivande ut för att de stod där och blossade, men det här är snarare något jag kommit på i senare dagar.

När de långa och gängliga indiekillarna i London står hukande i svarta stuprör och hatt ser det tufft ut. När deras kvinnliga motsvarigheter gör det ser det också tufft ut. Jag praktiserade i en butik där det jobbade en lång, brittisk äldre herre som stup i kvarten svängde ut bakom dörren och tände en cigarett. Varje gång jag såg honom göra det förvandlades han på vägen till en ung 70-talskille med skinnjacka och gitarr på ryggen. Som Ian Curtis i Joy Division. Minus alla problemen och självmordet. Ungefär.

(bild: hd.com)

snowflakes

Så kom då vintern igen. Det har förvisso varit bra kyligt ute ett tag nu, men jag syftar mest på att det susar små vita flingor kring allt när man går ut. Jag hade tänkt att dra med min hund Zelda ut i skogen idag, men som vanligt satte grävde hon tassarna i marken och stretade emot när hon såg vart vi var på väg. Hon vet nämligen att det tar kanske en stund att gå igenom den skogen och eftersom hon är gammal och lat så borrar hon hellre in sig i soffan hemma och känner doften av matos än att trampa omkring i blöt lera och få snöflingor i ansiktet i två timmar. Nu kan ju inte jag prata med hundar, men det är ungefär de signalerna hon har gett mig.

looking at the art teacher

Det blev visst lite tomt med inlägg här senast. Men jag har många bra orsaker till det, alldeles för komplicerade för min blogg till och med. Oh, really, you ask. Ya, really, I say.

He was not that much older than I was
He had taken our class to the Metropolitan Museum
He usked us what our favourite work of art was
But never could I tell him it was him
Oh, I wish I could tell him
Oh, I wish I could have told him

Rufus var tydligen kär i sin bildlärare. Jag har konstigt nog aldrig haft en crush på någon lärare. Faktum är att jag funderar över om jag verkligen kommer bli att kär över huvud taget. Igen, menar jag. Det känns inte som det. Men det kanske är bra, på något sätt. Man får så ont i hela kroppen och ena dagen nuddar inte fötterna marken och den andra sjunker man bara igenom golvet för fötterna känns som bly.

Jag bytte precis sängkläder. Jag har haft lite svårt att skilja mig från de förra, de luktar så gott. Man. Inte i den betydelse (som en del säkert skulle tolka det) att det luktar öl eller svett eller så. Bara man, helt enkelt. En av mina personliga favoritdofter.

Jag älskar det påslakanet, det är fyllt med små blå båtar på ett stort hav och det känns alltid som att jag ligger i vattnet när jag sover med det. Jag brukar därför drömma om vattendrag och översvämningar och sommar. Men nu blir det nog ett ljuslila set med vita prästkragar. Jag tycker inte lika mycket om det, men jag relaterar det med festival, för i filmen "Festival" (2001) har huvudkaraktären ett likadant, fast grönt, i sitt rum. Och det är väl ungefär vad jag kommer ihåg från filmen. Förutom att hon tar med sig guldfiskskålen till Arvikafestivalen.

(Citerat ovan är "The Art Teacher", Rufus Wainwright, Dreamworks, 2004)