Tågen gick nästan som de skulle och vi kom fram till Köpenhamn vid fyra-tiden sumthing sumthing. På stationen snaskade vi matsäck och försökte förstå vad folk sa. Det gjorde vi inte. Så började vi så vår jakt efter Amager Bio, där konserten skulle äga rum. Trots att det var blåsigt och kallt strosade folk omkring utan mössa. Eller rättare sagt joggade, alla joggade, det var som att de hade samlat all världens hurtigaste människor och släppt ned dem på samma plats, som i Theme Park World när man väljer personal. Typ.
Tji fick vi som förlitat oss på att Emmas iPhone-karta skulle visa oss vägen, för den slutade fungera så vi försökte tyda en annan karta hon hade skrivit ut från Google maps men det stod inte vad gatorna hette, bara vart stationen och vårt mål låg så vi letade efter stans största bro och hoppades kunna utgå från den. En trevlig kille kom då fram och erbjöd sin hjälp; han föreslog att vi skulle ta tunnelbanan dit istället. Den var för övrigt ur kontroll, ingen bemanning eller biljettkontroll någon stans och om man satt längst fram i tåget såg man hela tunneln, freaked me out.
Vi åkte en station för långt och hamnade i Silent Hill, stora nedlagda byggnader med utslagna fönster som det lät läskigt ifrån. Traskade hundrafyrtio nummer tills vi hittade rätt, Amager Bio påminde vagt om Skylten sett utifrån. Vi kom precis innan insläppet och hamnade nästan längst fram vid scenen.
Efter konserten var det fem timmar kvar tills tåget hem skulle gå så vi hängde en stund på stationen innan vi satte oss på Burger King, som stängde vid två. Vi gick omkring en stund och letade efter något varmt ställe att campa på i två timmar när vi hörde hög pampig musik från en hiss i närheten. Jag fick V för Vendetta-feeling och hittade en spruta. Ett par rulltrappor var fortfarande igång så vi åkte upp och satte oss i säkerhet tills vårt tåg rullade in på stationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar