Fick ett smärre bitch fit men det ordnade sig. På tåget hem samtalade jag med en kvinna som precis köpt Stefan Einhorns "Medmänniskor". Ett par säten bakom mig satt en kille men han kände nog inte igen mig efter alla år. Han hade super size-hörlurar och påminde faktiskt mycket om Vingen. Men inte hade han något underbart eldhår eller koppartrådspolisonger inte. Fnissade för mig själv och tänkte att det är helt awesome att Vingen finns och att han faktiskt bryr sig om mig.
Fick hoppa mellan små grusiga plättar och trippa på tå för att inte plaska upp till knäna på vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar